"Vad skulle du ta med dig till en öde ö"-frågesporter är kul. Därför hade jag en liten temakväll i hemmets lugna vrå och rotade fram de tio sjutummsvinylerna jag skulle rädda om det brann. Och sedan lyssnade jag på dem. Och skrev om dem samtidigt. Det blev de här släppen, i ingen specifik ordning:
3 WAY CUM hade ett töntigt och, för att vara i crustsammanhang, oerhört sexistiskt bandnamn men var ändå sjukt bra. Den här EP´n är bäst. Ett tag var den jävligt svår att få tag i (pre-internet) så jag brukade låna den av Skånejävel-redaktören Sven Kajsajuntti med jämna mellanrum och spela över den på kassetter som jag sedan alltid söp bort. För en sisådär 10 år sedan hittade jag den på nätet och köpte den och sedan dess har den frontat min samling (mest för att jag sorterar i bokstavsordning och då hamnar siffror först men också för att den är bra). "Battle Of Opinions" heter EP´n och hitten heter "Watch" som stompar på i ett skitcoolt midtempo.
ANTISECT var ett band jag upptäckte förhållandevis sent i lifwet - tror det var en bit in på 2000-talet innan jag väl tog mig tid att sätta mig in i bandet som jag idag snarast betraktar som gudar. "Out from the void" släpptes 87 och innehåller en fantastisk hybrid av motorheadmangel, tyska gitarrer och anarkopunk. Ljudet är skit, men det gör ingenting. Det är svinrått ändå.
"Vafan har du int hört TOLSHOCK?" fick jag ofta häva ur mig i fordom tid. Många hade faktiskt inte hört det här bandet när skivorna kom ut men det var fan deras förlust. Förutom att EP´n har världens coolaste titel ("Spikes And Studs And Hard To The Core And Distortion And Screams And Fight War Not Wars") är den också jävligt bra. Det mesta de gjorde var guld, men den här står ut lite. Tolshocks grej var ju att deras musik var rätt jävla egen - det var lite all over the place men ändå rått och intensivt och jävligt småländskt. Trummisen pinnar på i en helvetisk hastighet på både d-takten och fyrtakten och allt är bara rappt som fan. Jag kräver reunion.
SKITSYSTEM´s debut slog ju ner lite som en bomb när den kom 1995. Själv fattade jag aldrig At The Gates-kopplingen utan tyckte mest bara det var en rå EP överlag. Sedan kom ju "Ondskans Ansikte" tian som spöade den här EP´n, men den här debuten är ändå mangel från helvetet. Löv it. Maktens murar rasar!
DS 13 var ett ojämnt band. Från att ha släppt en radda bra EP´s (de tre första) började det bli tråkigare och tråkigare för att sluta med epig standardhardcore, ingen dist på gurorna och allmänt trams och svammel. Men här, på "For the kids, not the business" från 1998, var de verkligen så jävla jävla bra. Och jag VILLE inte gilla det här. Jag hade, i egenskap av arbetslös 19-åring, någon sorts arbetspraktik på en fritidsgård i Piteå när DS 13 drog igång och minns att mina kollegor (som var veganer och straight edge men snälla ändå) hypade bandet konstant och i princip tvingade mig att köpa den här EP´n. Och jag blev mindfucked. Alla låtar är hits, det svänger som fan och det öppnade upp min skalle för möjligheten att allt från Umeå trots allt kanske inte var skit. En lokal klassiker.
KANSANDEMOKRATIA? Mot slutet av nittiotalet började glöden falna. HC-kidsen drog upp byxorna, nitpunkarna ryckte in i lumpen eller blev raggare och fritidsgårdarna började ha datakvällar istället för spelningar. På livefronten var det dött i hembyn Piteå. Tur då att man kunde åka till Luleå istället för där kunde man se finska band som Kansandemokratia spela lite då och då. De var, om jag inte missminner mig, från Tornio och var därigenom närmast ett lokalband sett från ett norrbottensperspektiv. Det är ett sorgligt underskattat band som gjorde massor av skitbra plattor. "Populaatiot Pois" är med all säkerhet köpt på en av bandens spelningar i Luleå i samband med att den släpptes 1997 och den snurrar fortfarande runt på skivtallriken med jämna mellanrum. Oerhört egensinnig fink hardcore som spöar skiten ur mycket annat från världens vitaste land.
EXTREME NOISE TERROR släppte "The Peel Sessions" 1987. Sju år senare kom min polare hem från en semesterresa i Göteborg med den här märkliga bootleggen i bagaget. Jag blev livrädd. Dels för att omslaget var jätteläskigt och dels för att musiken var totalt infernalisk. Jag fattade ingenting. Det förklaras dels av att EP´n faktiskt låter förjävligt i jänmförelse med originalet ("This release acutally contains a recording of the actual radio broadcast with very distorted sound. The sound quality on the Peel Sessions LP from 1998 on Discipline is a lot better" säger en hemsida) men också för att jag aldrig exponerats för denna typ av mangel tidigare. Jag pallade inte. Idag pallar jag, och kan konstatera att INGENTING PÅ DENNA JORD NÅGONSIN kan låta lika brutalt och rått som "Murder" gör på den här EP´n.
POISON IDEA "Pick your king". The mother of all hardcore seven inches. Jag bytte till mig den här EP´n mot ett sexpack folköl nån gång på 90-talet och en djup förälskelse uppstod. "Pick Your King" är den mest intensiva EP som någonsin släppts. Bara hardcore, rätt av. Enkla riff, vassa texter, ett jävla ös. Min livslånga kärlekshistoria med Poison Idea inleddes här, om än jag minns att jag blev lite paff när jag kort efter detta klipp köpte "Feel The Darkness" som lät markant annorlunda. Men kärleken kom att spira ändå. Jag älskar dem fortfarande. Vila i frid Pig Champion.
DISKONTO´s "A shattered society" är släppt 1994, men landade i mina föräldrars brevlåda på Tallhedsgatan runt 1996 skulle jag tro (antagligen inköpt via Elderberry Records). Det här var min första bekantskap med Diskonto och kanske också det enda släppet med uppsalapöjkarna jag verkligen gillar. Men fan vad jag gillar det. "Jävla politiker startar krig/fattar dom inte att det är bättre att supa/sluta göra jävla krig/ner i källarn, sniffa lim era jävlar" (från "Kärnvapenkrig kräver liv") säger väl egentligen allt? Vill även minnas att alla mina blandband inleddes med "Åttioett" förr i tin´..
CHAOS UK var ett bra band. Sedan blev de ett jävla ruttet skitband. Men på "Burning Britain" är de fortfarande fantastiska. Hade jag haft den i min ägo hade jag istället valt debuten "Loud Political and Uncompromising" här (mest därför att "No Security", som ju är den bästa punklåt som någonsin gjorts, finns med) men nu får det bli den här istället. Tvåtakt, bisvärmsgitarrer, pukor. Punk i sin renaste och bästa form. "I'm being victimized! Police won't leave me alone!"
De var den heliga tioheten. Nästa lediga afton får jag väl plöja igenom de tio viktigaste fullisarna. Jag bävar.
PS: Många var på vippen att komma med. Nasum, Extinction Of Mankind, Dissober, Nausea, Asta Kask (ja, jag skäms inte!), Doom och Warcollapse var på gränsen, men jag vägde in faktorer som känslomässigt värde, hur de stått emot tidens tand och genomgående kvalitet också. Då vann de ovan listade.
